Elisabeth Bergstrand-Poulsen

 
 


Besök på Smålands Museum: den 4 juni 2015 var det dags för Långasjö skolan att ta på utflykt till Växjö. EBP Sällskapet hade inbjudit eleverna till att se på den stora gobelängen och på utvalda museiföremål som museums pedagoger visade fram.




Väntan på pannkakor: Som belöning för deras fina noveller som de skickade in till skrivtävlingen fick hela klassen 5 från Vissefjärda skola den 10 juni 2015 en rundvisning genom Långasjösamlingen, Elisabeths målningar, och till sist serverades pannkakor på ”Café Stallet”. Läs mer om ”Historier om flickan och ärtorna” på inspirationssidan.



Ärtgrönt Skolprojekt

Då hela skolan i Vissefjärda, under våren 2015, jobbade med ”immigration och emigration” som tema, gick de också på en tidsresa tillbaka till 1884-talets Småland. Och just då utlystes en skrivtävling om ”Lisa och ärtorna”av Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapet och den kom infladdrande på skolbiblioteket.

Läraren Ida Kallenberg har en skrivglad 5:e klass och tog med skrivtävlingen in i sin undervisning om tiden för 100 år sedan. Början till historien om flickan som inte vill äta sina ärtor ledde barnen tillbaka till familjelivet 3 till 4 generationer före deras egen tid. På den tiden - så kände eleverna medan de läste texten - hade man ett annat språk, andra ord. Barnen sade inte pappa och mamma, det var fader och moder som gällde. Då man kokade rödfärg, handtvättade kläder, handsågade ved, lagade mat på öppen eld, hur såg då familjesituationen ut? Människor här omkring ute på landet var för det mesta fattiga, hade mycket tungt arbete och helt enkelt ett hårt liv. Barnen undrade, blir man också en hård människa när man lever så? Älskade föräldrar sina barn lika mycket som idag? Kanske visade särskilt fäderna inte sina känslor för barnen. Att straffa barnen, tukta dem, den så kallade husagan var ett normalt sätt att uppfostra barnen till lydighet och göra dem till ”duktiga människor”. Och tidigt lärde de sig att arbeta, vilket dock, trodde barnen i 5:e klass, också kunde ha varit ganska roligt i bland, att få lov att göra en massa saker redan som barn. Barnen föreställde sig också att man på den tiden var närmare naturen och närmare varandra, att det fanns mera gemenskap.

Att skriva vidare på historien om flickan som trotsar sin far tyckte eleverna var roligt! Och liksom för vuxna författare var det också för dem en drivkraft att de visste, att någon ville ta emot och läsa deras texter.

Och det gjorde vi gärna och med stort intresse. Visst är det en gåva att barnen låter oss läsa deras föreställningar om människor och tiden för 100 sedan och delar med sig av idéer om hur dessa människor kunde har löst sina konflikter.

De 16 historierna är så olika som de 16 eleverna är, korta och långa, lätta och dramatiska, enkla och komplicerade, överraskande och självklara. Uttrycksförmågan är olika och man kan tydligt förnimma att skrivaren kan sätta sig in i den förgångna tiden, det används tidsmarkörer som ”trasmattor, skrubbat trägolv”, ”dass” och ”flickans flätor” och läsaren ser gamla stugors rum framför sig. Också naturen beskrivs ibland på ett fint sätt. Det var inte lätt att välja ut några texter till publiceringen, hela klassen har arbetat intensivt, men vi har plockat ut de texterna som vi tyckte erbjuder helt olika lösningar på konflikten.

Fast flickan har huvudrollen i historien är det nästan hos alla fadern som kastar den största skuggan! Han är patriarken, han har makten, kommenderar, kräver disciplin och att traditionen upprätthålls. Och han är våldsam mot flickan, då hon vägrar äta sin mat. Han slår eller hotar med piskrapp, sliter i hennes hår eller klipper håret kort. Spärrar in henne i hennes rum eller i vedboden. (En liten reminiscens till Emil i Lönneberga?) Det är som om fadern från förr i tiden blir desto övermäktigare för barnen av idag ju längre bort man tänker sig honom.  Modern är med få undantag ganska passiv och försvinner så snart bordet är avdukat.  Fast i en historia är hon uppfinningsrik och listig och erbjuder läcker mat av taktiska skäl. Och i en novell blir det till och med ”hennes tur att ta befälet”! Kommer försoningen till stånd så är hon med igen och får servera den goda maten och gör alla glada: Pannkakor! ”Gruppkram”.

Bröderna har inte heller så stor roll, ibland är de elaka, men det finns också exempel på att de hjälper flickan, rymmer tillsammans med henne, står vid hennes sida.

Men hjältinnan då? Flickan, som kallas ”Lisa”? Har eleverna tänkt eller levt sig in i hennes situation? Varje författare har en unik bakgrund av egna erfarenheter i konfliktlösning och hur man i en svag position kan komma ut ur fällan. Samtidigt ger fantasin och skrivandet också möjligheten att gå långt utöver det man själv har upplevt eller gjort. Gränserna tänjs i alla tänkbara riktningar.

Får flickan ett motiv för sin vägran att äta ärtorna? För det mesta räcker det att hon är trött på ärtorna, på den återkommande tråkiga maten, att hon bara inte ”vill”, hon vill inte hålla på med en meningslös tradition. Och eftersom eleverna har en bild av ”ärtor och fläsk” så kan Lisa också vägra att äta kött, hon tyckte ju om grisen, eller  hon vill rent ut sagt inte äta kött mera.

Nu står hårt mot hårt, Lisa vägrar, fadern kräver att hon äter. I den bästa av alla världar går det som i Malte Gunnarssons text, att skratten sprider sig till hela familjen och de skrattar bort den tråkiga traditionen. I ett fåtal berättelser ger sig Lisa och kommer på att hon skulle kunna smaka på maten – och se, det smakar ganska bra. Vilken tur – krisen är överstökad. Allt är bra igen. Och ”Lisa har lärt sig att allt man tror är äckligt kan också vara gott”, som Tilde skriver. Men det kan också vara fadern som ändrar sig, han får liksom hjälp utifrån: i Wilhmas historia upptäcker fadern i tidningen nyheten om ”mer och mer barn som icke vill äta upp sin mat” och rekommendation om ändrade matvanor. Det tar familjen till sig och alla är glada.

Men som i många sagor så är konflikten en anledning till utveckling och växt – och de flesta eleverna ger sig in på den banan, fadern hotar eller straffar, och Lisa ”får nog”! Vid ett tillfälle häller hon soppan över fadern – vilket hon ångrar och ber senare om ursäkt för. Ganska ofta tänker författaren att Lisa måste fly, hon springer bort, gömmer sig eller blir inspärrad. Att lämna köksbordet, köket, familjen, ger nya möjligheter, för båda parter, hon kan fundera på vad hon vill göra, hon kan känna efter – hon längtar kanske efter sin familj eller familjen börjar leta efter henne och på den vägen erkänner de att gemenskapen är viktigare än en föråldrad matvana. Att gå sin väg ger Lisa till och med chansen att agera aktivt och hon kan finna på att gå tillbaka med gåvor till föräldrarna. Hon handlar ur en position av styrka. Hon kan bidra till försoningen, fast hon inte ger upp sin egen hållning.

Det finns olika kompromisslösningar, och inte så sällan ångrar också fadern sig och ber om ursäkt. ”Och hon hade ett bra liv” (Jonna). I en novell utvecklar sig saken annorlunda, Lisa vägrar äta och fadern klipper hennes flätor. Det känns för henne som ett outhärdligt övergrepp, hon flyr i pojkkläder och rider ”i full galopp bort från sitt hem”(Maj). Det vore spännande att läsa hur denna livsresa utvecklar sig? För som Elisabeth Bergstrand-Poulsen skriver i sin novell: ”Historien om ärterna var Lisas första karaktärsprov, men inte den sista.”

Efter en givande läsning av elevernas olika texter kan vi med glädje se att barnen är kapabla att sätta sig in i livets villkor för 100 år sedan och har en självklar känsla för rättvisa. Eleverna är också väl rustade att hitta egna lösningar i konflikter och vägar till försoning. Det är en väl behövd kvalité i vår tid!

Med förhoppning att klassen på något sätt också får del av hela Elisabeths novell tackar vi från Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapet alla 15 barnen från klass 5 i Vissfjärda, Malte från Långasjö och framför allt Ida Kallenberg för deras engagerade deltagande i vårt skrivprojekt.

Annika Hjalmarsson, Willi Lang och Melsene Laux för Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapet, maj 2015





Spännande läsning och nya fakta om Elisabeth…


Ivan Lönnberg. Konstnären som stupade i första världskriget. Han var en lovande modernist och ingick i en stor krets av unga artister. Elisabeth Bergstrand och Siri Derkert stod honom nära. Till Paris reste han för att studera och leva livet, togs emot med öppna armar och verkade nära storheter som Modigliani och Picasso.

Lisa och Ivan lärde känna varandra på Stockholms målarskolor 1909-1913. De gick bland annat på Althins målarskola tillsammans. (Bild finns i boken.) Lisa Bergstrand blev under denna tid vän också med Ivans mamma Signe Lönnberg. Till henne gjorde Lisa ett humoristiskt porträtt av sonen. (Bild i boken).

När Lisa Bergstrand hösten 1913 rest till Paris höll hon brevledes kontakt med Ivan. Han var då i Köpenhamn men Lisa uppmanade honom att komma till Paris. Så skedde också och de två vännerna fortsatte att träffas.

Hösten 1914 när Lisa Bergstrand efter långa resor är tillbaka hos föräldrarna i Långasjö har Ivan Lönnberg gått ut som frivillig i första världskriget. Lisa skriver till sina vänner och är mycket orolig.

Sören Björklund, tidningsman med stort kulturhistoriskt intresse, är bosatt i Mörbylånga på Öland. Berättelsen om Ivan Lönnberg bygger på brev, anteckningar, dagböcker och andra handlingar som arkiverats i familjekretsen samt på museer och bibliotek





”Memory  is not enough”

om Elisabeth Bergstrand-Poulsens konstnärskap


”Då min mor, Bildhuggaren och jag den dagen gick ned för trappan till Smålandsmuseets stora sal, där mina viktigaste arbeten var samlade och jag såg dem blomma mellan de högtidsklädda vernissagegästerna, då värme och tacksamhet omgav mig med sina vårmilda fläktar, då var det som om vingar burit mig.” Så skriver Elisabeth i ”Hök, får jag låna dina vingar”.

Gobelängen, vars återinvigning vi idag bevistar, var redan för 61 år sedan höjdpunkt på en utställning, som arrangerades till ära för författaren och konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen.

”För Elisabeth var det förvisso en stor dag, kanske den största i hennes liv” skrev hennes bror Axel i boken om henne. Och inte bara Elisabeth själv men också konstkritiker uppfattade gobelängen ”Kvinnans årstider” som en syntes av hela hennes konstnärskap.

Nu hänger gobelängen uppe efter en lång paus åter igen, och jag vill gärna tacka alla som har bidragit till denna återinvigning,( nästan på Elisabeths födelsedag som var för tre dagar sen den 12 november.)

Kulturarvsarkivets beredvillighet, Växjö Kommuns och Regionförbundets intresse och stöd, pengagåvor från Riksbankens jubileumsfond, Kungliga Patriotiska Sällskapet  och Sparbankstiftelsen i Långasjö och små eller större bidrag av otaliga beundrare av Elisabeths verk gjorde det möjligt–

men allt detta hade inte blivit aktuellt eller aktualiserat om inte Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapets styrelse och fram för allt Willi Lang hade tagit initiativet till förhandlingar med arkivet och politikerna och skrivit ansökningar och hade satt processen i gång.

Ett stort tack till alla, igångsättare - givare och stödjare!


På min höstlovsvistelse i Danmark läste jag i en spännande undersökning om museumsbesökares behov och Unicefs globala koncept angående det kulturella arvet och rubriken ”memory ist not enough” som var titeln för en stor utställning på Nationalmuseum  i Rom fastnade i min hjärna.

Visst är det en rubrik som skall rikta fokus på museernas förmedlingsarbete, men det förekom mig också fruktbart att använda tankefiguren för analysen av vårt arbete som litterärt sällskap: Att minnas och att bevara minnen – en viktig del av kulturella aktiviteter. I vårt fall var det Långasjö sockens hembygdsförening som har skött detta i många år. Men ”memory is not enough”, luften blev tunnare, färgerna blekare och intresset svalare och svalare – om inte det händer något mer.

Och vad är detta ”mer”?

Kerstin Ekman har en underbar boktitel som heter; ”Gör mig levande igen” – och det är som om otaliga museiföremål säger, viskar eller skriker ”gör mig levande igen”! Och det är precis det som vi som arbetar med olika kulturella skatter – litterära, konstnärliga eller vardagsföremål - kan höra och får göra: Gör dem levande igen.

Att samla in, att spara och bevara är en viktig del av arbetet. Ibland försvinner saker och ting  snabbare i glömskan än man skulle kunna tro, en serie med fantastiska stora gobelänger kan hamna i ett oanvänt kontor på ett avlägset slott eller till och med bli vanvördad som täcken över potatisar i en herrgårdskällare och det går flera hundra år innan de upptäcks igen. Konstverk kan falla i törnrosasömn i museernas arkiv och väntar på att bli kysst vakna igen. Just konstverk är särskilt sårbara för konsthistorieskrivares smakdom. Modernismen har skymt blicken för konstnärer som arbetade avsides ”the mainstream”. Men så småningom får vi åter upp ögonen för egensinniga konstnärer, som berikar vår förståelse för deras och vår tid.

I Elisabeths fall var det konservatorn Kerstin Petersson, Anna Ideberg och Maria Varhelyi som hade prinsens roll och väckte gobelängen med kärleksfulla smekningar och stor kärlek. Kärlek till konst och hantverk, denna ”manifestation” dvs. uppenbarelse av kvinnlig kraft och snille. Inte endast gestalterna på gobelängen utstrålar värde och ro, också vävnadens fantastiska detaljrikedom och precision vittnar om de 6 väverskornas kreativitet och energi:

Kerstin Fredrikson

Hjördis Jansson

Gulli Jönsson

Anna Hjohlman

Ruth Johansson

Margaretha Andersson skal nämnas högt en gång här.

Och ändå: att göra detta verk levande igen gör vi inte i första hand för föremålens, konstnärernas eller hantverkarnas skull, men för vår egen: för att gör oss levande. Vi sjunker inte i nostalgisk regression tillbaka till en tid – som aldrig har varit så som vi inbillar oss att den var – men vi ser med en vaken och nyfiken blick på verket som möter oss direkt in i vår tid. Vi ställer oss bildens frågor och går i dialog med den. Vi upplever vår tids åsikter speglade i verkets ömsom bekanta ömsom främmande uttryck och skildringarna. Känner oss bekräftade eller ifrågasatta, attraherade eller frånstötta.

Vi ser verket och verket ser oss.

Mer: vi läser – om vi har lärt oss att läsa former, färgar och symboler -, ja, som en tysk poet skrev i en dikt om en målning av en häst: ”Gå in i bilden och grip tag i tyglarna”. Och hur bra skulle detta svara på Elisabeths önskan att vara till nytta: att vi använder hennes bild.

Också för henne gäller det: memory is not enough! Eller ”längtan is not enough” – visst var det drivkraften i hennes gestaltning, visst är det människor i Långasjö som vet vem bruden ”egentligen” var, vem som stod modell, men Elisabeth gick ut över porträttlikheterna och arbetade fram en gestalt i en form och färguttryck som har sina rötter i europeisk konsthistoria och som kan bära hennes tankar om ”kvinnan i världen” vidare – till oss idag och kanske ännu vidare…

”Under hela den tid jag har arbetat som konstnär, har innehållet och inte formen varit det väsentliga.” bekänner Elisabeth i en essay om ”Form och innehåll”,  och vi ser på gobelängen och gläds åt allt som väverskorna har tillfogat till ”formen”!

Och visst finns det olika tolkningsplan till detta stora verk, kunde man med all rätt redogöra för Elisabeths samhällsengagemang och politiska syften och sammanhanget med de andra stora ”kvinnohistorieberättelserna” av Siri Derkert och Tyra Lundgren.

Men idag skulle jag vilja inbjuda till ett annat perspektiv, en poetisk vandring, en liten stund av tyst retreat, en vistelse i ett andrum bortom vardagens stressande verksamhet.

I filmen ”på hökens vingar” om Elisabeths liv, som vi visar efteråt, bildar gobelängens stillhet en skarp kontrast till krigets brutalitet. Elisabeth själv har levat i spänningen mellan tidens oro och tillbakadragande och ro framför allt i hennes stora hus, som kallades ”Kloster”. Men också i texter och i måleri skapade hon platser där betraktaren skulle kunna vila ut, tar sig tid till eftertanke om förändringar och förlust och det som består, förgänglighet och ny början.

Låt oss går in i ”gobelängen”:

Att gå in –

in i en annan värld: liksom på medeltidens gobelänger är det en blomstrande natur vi blir inbjudna i, kompositionen med de två björkarna på var sin sida påminner om en ”hortus conclusus” en sluten trädgård, ett skyddat rum. Blomsterprakten minner om paradisets trädgård. Men kan glömma allt annat när man betraktar alla vackra detaljer, blir liksom lockad in i trädgården.

Mitt in i naturens mångfald ser vi också två små byggnader, kyrkan och huset, liksom tecken för människans tillhörighet, den andliga och den världsliga förankringen.

Vi befinner oss också i en annan tid, här råder inte den lineära tiden utan den cykliska, naturens kretslopp, årstidernas gång, och människan är en del av naturen, som speglar sin egen utveckling i naturens växande, fruktbärande och förgänglighet.

Gobelängen vidgar med sina bildcitat vår tidshorisont flera hundra år tillbaka och leker samtidigt också med sociala gränser: bondkvinnorna från tidigt 19hundratal har något hövisk förnämt över sig. Gestalternas rörelser är liksom en drömmande dans, vår blick följer dem, man är frestad att teckna denna linje av upp och nergång i luften, och gör det igen och då blir det en cirkel och vi känner livets kretslopp förkroppsligat. Rörelsen blir dans, livets dans.

Kan vi förbli i denna bildvärld så öppnar sig en symbolisk läsning av gestalterna:

Kvinnan med barnet, gudmodern som bär barnet till dopet, berättar också om hur vi vuxna välkomna det nya livet, hur vi värna om det och bära det in i gemenskapen.

De unga väninnorna ger oss en bild av vänskap, av närhet som är tidlös. Men kanske också av ungdomens inneslutenhet i sig själv, deras narcicissm.

Bruden, centralfiguren i gobelängen, som stiger ut ur föräldrahemmets dörr hän emot det vuxna livet, gestaltar mer modet att ta egna självständiga steg än just relationen till livspartnern. Samtidigt ligger något ödmjukt över henne, hon böjer huvud lite och har ett fast grepp om psalmboken. Och jag tänker på begreppet ”innerlighet” som Elisabeth tyckte så mycket om. Och som hon definierade som ”att ta allt på allvar”, att vara medveten om att allt har sin betydelse, orsak och verkan.

Mor och barnet  som står under fruktträdet kan för oss symboliserar moderligheten och fruktbärandet i mer allmän betydelse. Kvinnans säkra position i livet berättar också om arbete och möda, att så och sköta och skörda – på helt olika plan.

Den sista gestalten i grå och svart rör sig ut ur bilden, vänder sig bort. Vi är fortfarande i höstens tid, hon är omgiven av varma färger, men kråkan flaxar omkring hennes huvud. Vintern är nära. Vilken bild av ålderdomen ville Elisabeth ge oss? Den gamla kvinnan har gett anledning till många reflexioner hos deltagare vid en dansworkshop jag har hållit framför kartongen till gobelängen i Långasjö. De yngre deltagarna var snart mållösa, frågan kom upp om inte vi äldre har vår skörd, våra segrar? Något vi kan vara nöjda med och stolta över, ett livsverk? Varför skulle den gamla kvinnan gå bort på det sättet? Och ensam? Ett svar fick vi från den äldste meddansaren: Är det inte skönt, frågade hon, att man till sist kan släppa allt? Att man kan uppleva en lätthet, en frihet att bara få gå? Frågan svävade i rummet och var och en får gömma den i sitt hjärta.

Och som bilden är, så går dansen vidare och man börjar titta på livets början igen och på något underligt vis kan man vila i bildens rytm och ro.

Om vi kommer tillbaka in i rummet här och nu och ändrar perspektivet – föreställer oss nya och andra betraktare till gobelängen, nu då den hänger på museet igen?

Betraktare som är lyckligt ovetande om historier om Långasjö och Värendsfolket och konst i Europa – vad kommer de att se? Hur vill de läsa bilden?

Kan vi tänka oss t.ex. en grupp utländska kvinnor från Irak eller Syrien som titta på ”Kvinnans årstider”? Vad speglar vävnaden för dem? Kan ett interkulturellt samtal ta sin början här?

Kan gobelängen ”hålla” som konstverk? som en talande berättelse om kvinnans årstider, om olika åldrar, om människans liv? Som en motbild till vår materiellt präglade tid?`

Vi från Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapet skulle gärna bidra till att hennes tankar om livet ges vidare, och därför vill jag sluta med att inbjuda Långasjös skolbarn, som redan har arbetat med Elisabeths bildvärld, till en utflykt till Växjö för att se gobelängen i all sin prakt här på museet och en hel del föremål från tiden som gobelängen också berättar om. Sällskapet skall stå för resan.

Att minnas är inte nog, vårt kulturella arv är skatten vi skall lyfta fram och levandegöra i en aktiv dialog som inspirerar oss och hjälper oss att förstå vår samtid.

Jag tackar för uppmärksamheten.








TEMADAG PÅ LÅNGASJÖ SKOLA



Med utgångspunkt från boken ”Lilla Lisa och den stora tavlan” utformade representanter för EBP-sällskapet en temadag tillsammans med personalen på Långasjö skola.


Eleverna samlades för introduktion framför den stora altartavlan i Långasjö kyrka. Dagen innan hade de äldre eleverna på skolan läst Lilla Lisa-boken för de yngre. Alla var väl förtrogna med Elisabeth Bergstrand -Poulsen / Lilla Lisa. Det viftades ivrigt med händerna och alla ville hjälpa till att berätta om Långasjös egen konstnärinna.


Efter uppmaningen att hålla ögon och öron öppna under förmiddagens samlingar, fick barnen i åldersblandade grupper (F-6) hämta inspiration på fyra olika stationer. På en station samlades man framför kartongen ”Kvinnans årstider” och gestaltade de olika figurerna på målningen, samt letade djur och växter, som vävts in i bilden. På en annan station studerades målningen ”bordsbön” och eleverna kom med många intressanta reflektioner, som t ex: ”en stol är tom – det är Axels, han som är död. Alla står med böjda huvuden och knäppta händer och tänker på honom!” Alla Elisabeths böcker fanns också framlagda och det bläddrades intensivt i dem i jakt på bilder. Utomhus kunde man på två olika stationer lyssna till texter av Elisabeth. Texterna hade anknytning till platsen där de lästes, t ex vid Långasjöns strand. Starkast intryck gjorde berättelsen om hur Lilla Lisa blev överkörd av en vagn, rakt över huvudet!


Eftermiddagen ägnades åt måleri. Med pensel och färg fick eleverna fästa sin minnesbilder på papper. Det blev en rapsodi med sinnesintryck från förmiddagen med Elisabeth: naturbilder, kyrkor, porträtt, människor, vagnsolyckor.........


Annika Hjalmarsson




   
                            

                      Kyrkan                                                                                   Barnporträtt






 
      

                          Sockenstuga                                                                    Vänner



DELS Seminarium i Växjö den 9 april 2014

”Ordet är fritt”


Hur fri kan en författare vara?

Vem och vad sätter gränserna?

För att berätta om Elisabeth Bergstrand-Poulsens skapande hade jag valt rubriken ”Att gagna och prisa livet”.

Men innan jag refererar till hennes texter kan jag inte låta bli att berätta om hennes samhälleliga engagemang, som är nästen okänd här i vår del av Sverige och som redan är ett tydligt delsvar på vår fråga efter det fria ordet.

Elisabeth, född 1887, hörde till en generation av kvinnor som utmärkte sig genom aktiv deltagandet i konst och kultur, hon levde samtidigt med och hade kontakt till t.ex. Fogelstadskvinnorna, under hennes livstid fick kvinnorna rösträtten och tillgång till högra utbildningar.  Hon skrev på svenska och hade alltid en nära kontakt till sin barndoms bygd och ett stort antal svenska kulturpersonligheter, men hon levde sitt yrkesverksamma liv i Köpenhamn tillsammans med skulptören Axel Poulsen, alltså i ett annat kulturellt fält med annorlunda kulturella impulser än dem som präglade Sverige.

Danmark blev utsatt för ockupation och terror under andra världskriget. Och under ockupationen, 1941, var Elisabeth en av de aktiva kvinnorna som bildade ”köbenhavns kvindelige diskussionsklub” efter inspiration från Göteborg för att värna om det fria ordet. Journalisten Else Moltke skriver i sin bok om klubben, att ”ockupationen hade gett folk ett hittills okänd behov för ett fritt forum var de kunde diskutera allt, vad de hade på hjärtat”. Läser man klubbens program så ser man att man hade föredragshållare för helt olika ämnen, från sociala, politiska, till kulturella frågor. Klubben ville värna om samtalet mellan oliktänkande. I visse perioder hade man 600 medlemmar. I dag finns klubben kvar, men är knapp så populär. Elisabeth höll föredrag på klubbsammankomster såväl i Köpenhamn och Göteborg.

Ursprungligen utbildad som skulptör och sen aktiv som målare började hon sitt skrivande (i en ålder av 38 år) som förklaring till bilderna, bilder som var uttryck för hennes hemlängtan till Sverige, människor och ett samhälle som inte längre fanns, men som representerade för henne de värden som hon ville lyfta fram: enkelhet, värdighet, trofasthet, innerlighet och skönhet.

Förra årets litteraturnobelpristagare Alice Munro sade i en intervju att vissa bilder hade ”etsat sig in i henne” i barndomen och kom att prägla hennes noveller.. Också hos Elisabeth är intrycken från barndomens värld och berättelser så starka att de präglar alla hennes texter liksom en viss färgsättning eller penselstråk präglar hennes målningar. Skall vi kalla henne för ”bunden” till det förgångna – eller var hon fri att gå tillbaka -  och kunde hon också vända blicken mot samtiden, mot framtiden? (Hon skrev en text om ett väsen från mars som besöker jorden och förundrar sig över hur vi har inrättat oss.)

Kan vi beskriva hennes frihetsgrad? Hur mäta vi den? Kan vi se de begränsningarna som hon försökte att överskrida? Fick hon ”låna hökens vingar” som hon önskade sig?

Hon var i mellankrigstiden en mycket populär och väl läst författare och fick många brev av läsarna som tackade henne för böckerna. Det var en avgörande bekräftelse för henne att hennes arbete gjorde skillnad. Och det var vad hon ville: att nå sina läsare,  att föra ett samtal med läsaren. I en intervju från 1951 säger hon att hon började skriva för att målningarna inte räckte till att uttrycka allt hon ville uttrycka.

Men kan vi spåra ”frihetstecken” i hennes texter, eller är de inte mera en återgivning av de berättelserna hon hörde som barn runt omkring i bygden? Visst är ”kostymeringen” av hennes personer och platser tydligt hembygdspräglad, dock ger hon händelserna sin färgstarka beskrivning sett med ”målarögonen” och sammanfogar friare än man ofta trodde olika berättelsedetaljer till en ny helhet, samlar t.ex. flera personers egenskapar på en litterär person. Den kände filminstruktören T.C. Dreyer skriver till henne att hennes texter är ”ualmendelig visuell”, ofta ser man handlingen tydligt framför sig. Hon diskuterar de stora existentiella frågor: hur använder man sina gåvor, hur blir man sig själv trogen, hur värnar man om ”sitt eget”, hur står man ut med livets utmaningar? Hennes romaner är tydliga kompositioner, ofta verkar kapitelrubriker liksom ”sats- eller tempobeteckningar” för ett musikstycke.

Hon själv beskriver i sin autobiografi att hon upplevde redan som ung ett visst utanförskap, ”främlingskap” som hon kallar det, en status som varande lite annorlunda som gav henne mod och envishet att kämpar för tillståndet att gå en konstnärlig utbildning.

En liten hänvisning på en inre rörelse eller frihet får man från en yttring av Hariett Löwenhjelm, studiekamrat på Konstakademin, som skriver att Lisa Bergstrand ”kom från ett Smålandshem, läser Nietzsche och hyser socialistiska idéer”: Så hade man inte precis föreställt sig en religiös uppvuxen ung kvinna från det gammalkyrkliga Långasjö. Och skulle man inte tro att den nära relationen med Siri Derkert under Parisvistelsen har satt sina spår? Och den långa vistelsen i Italien? Och senare alla impulser från bekantskapskretsen i Köpenhamn, från fysikern Niels Bohr till musikern Hermann D. Koppel och teologen Vilhelm Peter Grønbech, (gift med Honorine Hermelin)?  Horisonten vidgades hela tiden.

Men molnen över Europa var mörka – tiden var mellankrigs- och krigstid. Obeskrivliga grymheter och våldsdåd, som förändrade gränser och samhället i stort och människans själar för alltid. Man kan inte förstå Elisabeths böcker och målningar utan att vara medveten om denna bakgrund, som hon hela tiden arbetade upp emot. Tydligare än hon skriver det i sina förord till läsarna kan man inte säga det:

På alla sidor omgiven av olika former av död vill jag nu skyndsamt rädda mitt lilla stycke sanning. Medan världen brinner vill jag samla mina skatter på bladen av min bok. Med blicken fast förankrad i ljusspringan mellan två stora mörker vill jag tala om det som i denna korta tid byggdes upp”.

Hon betraktar utgivningen av sina böcker som en flaskpost hon skickar ut i världen, världen som är hotad att gå under.

Under ockupationstiden samlar hon olika texter under titeln ”Oväntad revolt” där hon ämnar tala ”hjärtats sak” emot ”hjärnans” styrelse. I en upprört och laddad ton argumenterar hon för fred och ”ömsesidig förståelse”. Förändringen på alla planer verkar vara livsnödvändig. Idag så aktuellt som då.

På så sätt är hennes skrivande inte fritt: hon är bunden vid sitt syfte, sin övertygelse att hon måste göra något för att få människor att stanna upp, att tänka sig för, att hejda utvecklingen till katastrofen, gör ”hjärtats” röst hört. Liksom hennes make kände också hon att konsten borde vara ”till nytta”.

Och den andra ”tygeln” hon hade tagit på sig, var hennes beslutning:

Visst skulle jag kunna måla ett par av årets dagar mörka, om jag ville! … Ja, nog kunde jag, om jag ville, skriva ner de historier jag hört, men jag vill inte släppa lös ett enda uns mera bitterhet och ondska än det, som redan finns till överflöd i världen.

Det hon ville var att visa tydligt det positiva, det som gör livet rikt, värd att älska och att leva det. (Fast jag måste medge att hon kan bli ganska så drastiskt i beskrivning av vissa olyckor som drabbar personer i hennes berättelser, som en mörk skugga som gör hjältens eller för det mesta hjältinnans seger ännu lysare. )

Det är uppbyggligt att läsa hennes hymniska beskrivningar av naturen och människans själsstyrka och lycka. I djup tacksamhet känner hon sig fri att prisa livet.

Men var hon inte också så religiöst? Visst var, som det blev sagt på hennes begravning, ”Gud den självklara verkligheten” för henne, men människans tro på Gud har hon beskrivit i största mångfald, hon kände troligen till vad det heter att kämpa om sin tro, att brottas med tvivel och motgång, ja, till och med att ”döda Gud”.

Låt mig sluta med att nämna en passage i en av hennes romaner som för mig är en underbar bild för ett ögonblick av inre frihet: Romanen ”Sången” börjar med en i det minsta detalj beskriven vandring av en liten naken flicka en sommarmorgon ut på en blomsteräng. Hon kommer liksom av sig själv eller som i en dröm in i kyrkan under en gudstjänst och sätter sig fram för altaren och undrar över orgelmusiken och allt som omger henne. Hon sitter där var vi annars bara förväntar att se ett naket gossebarn, Jesusbarnet. Elisabeth låter flickan sitta där ganska länge och läsare delaktiggörs och drags in i hennes förundran: En ny värld är möjlig. (Men författaren ger också församlingen tid att undra och att börja viska och bli upprörda och elaka.) En nutidig läsare kan inte låta bli att läsa in vår tids funderingar om det manliga och kvinnliga i kyrkan och religionen. Och barnets sårbarhet – som respekteras idag ännu mindre än den gången.

1939 skrev Bertolt Brecht:

Vilka tider! Ett samtal
om träd är nästan ett brott
då det innebär tystnad om så många grymheter!

Elisabeth Bergstrand-Poulsen var med säkerhet en människa som ville skriva om ”träd”, trots allt. Det var hennes sätt att värna om dem.

Men genom hennes ofta sköna textvävnader skymtar vi tidens (ja, också nutidens) grymhet och våld och blir uppfordrade att välja sida: hjärtats och lovsångens sida.

Melsene Laux





















En landsbygd – två författarinnor: Vänskapsband mellan Elisabeth Bergstrand och Gertrud Lilja


”Du har alltid funnits till, så länge som min värld har funnits till.

Minns du den julen, då du bodde här hemma hela ferien? Då du och jag bodde på det stora gavelrummet på vinden, där alla vinteräpplena låg utbredda på golvet. Minns du hur gott det doftade, då vi somnade om kvällarna och då vi vaknade om morgnarna?

Eller minns du sedan då vi blev stora och gick fram och tillbaka i allén här hemma om kvällarna och aldrig kunde få tala ut?...”

Detta är ord ur Elisabeth Bergstrand-Poulsens novell ”Födelsedagsbrev till en bortkommen vän” från 1930, som man är väl frestat att läsa som beskrivning av den nära vänskapen mellan de två flickorna Gertrud och Elisabeth, båda född 1887, skolkamrater och hjärteväninnor.

Fast de inspirerade och uppmuntrade varandra att ta steget ut i världen och utbilda sig till konstnärer, skildes deras vägar så snart de börjar publicera. Gertrud Lilja debuterar 1924 hos Bonniers, Elisabeth 1927 hos Norstedts. Tydligen såg Gertrud mycket kritiskt på Elisabeths sätt att använda sina minnen från barndomens Långasjö i sina texter. I brev till Vilhelm Moberg uttrycker hon sig skarpt och ironiskt om ”skadan” som bygden Långasjö skulle ta av Elisabeths idyllisering. Också vänskapen mellan Elisabeth och konstkritikern Carl Laurin betraktade Gertrud som grundad på en målmedveten strategi av Elisabeth och hon såg med ett visst förakt på den förra väninnans succé.

Ännu har vi inte hittat andra beskrivningar av Elisabeths syn på konflikten än i novellen ”Födelsedagsbrev till en bortkommen vän” – vilken man kunde tolka som hennes försvarstal.

Men sent i livet närmar de två kvinnor sig igen varandra: det finns brev från de sista åren 1950 -1954, där båda författarinnor diskuterar livligt livs- och trosfrågor. Där kan man också läsa, att det var Gertrud, som tog steget och hänvände sig till Elisabeth för att åter ta upp vänskapsrelationen. Vänskapen bestod sen till Elisabeths död 1955.

Då Elisabeths bror Axel Bergstrand 1968 utger sin biografi över systern ”Elisabeth Bergstrand-Poulsen – Konstnär och Författare” skriver Gertrud, som har överlevt sin väninna redan 13 år (och kommer att leva till 1984) till honom:

”När Lisa och jag fann varandra igen i vår höga medelålder minns jag att jag skrev till henne, att hennes och min barndoms- och ungdomsvänskap hörde till det vackraste och ljuvaste livet skänkt mig, men när vi blev äldre blev vår värdesättning olika: ”för dig kunde världen aldrig bli tillräckligt stor, för mig kunde den aldrig bli tillräckligt liten och intim.” Det var nog väldigt sant. När jag läste din skildring av Lisas liv insåg jag, att i det livet passade jag inte in. Fast vi djupare sett i vår syn på etik och moral var absolut samstämda. Den långa skilsmässan mellan oss var nog bra för oss båda, den räddade oss från att våldföra oss på varandras integritet.

Din bok är en bok om ett liv, rikare på lycka, rikare också på oro och kamp än vardagsmänniskornas. Lisa var en av de mest levande människor jag känt.”

När vi nu lägger ut en ”litterär stig” i författarinnornas fotspår, så har vi bilden av de två väninnor som titelbild, ett citat från gobelängen ”kvinnans årstider”. Därigenom markerar vi att uppkomsten av två författarinnor i vår lilla landsbygd inte är tänkbar utan kraften av deras vänskapsrelation, som var den fruktbara myllan deras konstnärsfrö kunde slå rötter i.

Vi från Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapet har alltid Gertrud Lilja liksom en tvillingsjäl till Elisabeth med i betraktningen, utan att vi skulle vilja dölja skillnaderna som består mellan deras texters värld och budskap.

Vi hoppas i framtiden kunna ta fram också texter av Gertrud Lilja i olika sammanhang.



Karin Michaëlis och Elisabeth Bergstrand-Poulsen



 

Karin Michaëlis var redan en känd författare i Danmark och Tyskland, då Elisabeth Bergstrand 1917 gifte sig med den danske skulptör Axel Poulsen och började att bygga sitt hus tillsammans med honom på en bar gräsmark i det idag fina Charlottenlund. Hade Elisabeth läst Karins böcker? Visste hon om Karins författarskap? Möjligheten finns. Vi vet att hon hade en vänkrets som diskuterade  sociala och filosofiska frågor, också musiker besökte hennes hus, ”*Klostret”, som senare upplät rum till ”Köbenhavns kvindelige diskussionsklubs” styrelsemöten.

Var Elisabeth, uppvuxen i en ”gammalkyrklig” landsbymiljö i Småland, i stånd att tycka om en så färgstark och kontroversiell person som Karin Michaëlis? Kanske betraktade hon henne som en ”skandalkvinna”?  Kanske blev hon bortstött av Karins uppfattning om sexualiteten? Och å andra sidan: har Karin överhuvudet lagt märke till Elisabeth? Och om  – var Elisabeth inte en främling  från det religiösa och konservativa Småland i hennes ögon? En skugga som försvann bakom den berömda och av Karin mycket beundrade Selma Lagerlöf?

Men, när jag läser om Karin Michaëlis och när jag tänker på allt jag har läst av och om Elisabeth Bergstrand-Poulsen: färgstarka och viljestarka kvinnor var de båda två. Bägge uppträdde som föredragshållare, de hade inte bara ordet som medium, utan uttryckte sig med eller höll också av musik och konst.

Då vi nu p.t. inte har någon dokumentation för hur deras personliga relation var, så få vi hålla oss till deras texter och det vi vet – och peka på beröringspunkter som skulle kunna utgöra ett samarbete  med bakgrund av deras författerskap i form av diskussion eller seminarier, meningsfulla och givande.

Som jag ser det, så har jag spontant hittat tre ämnen som båda författarna på olika sätt var upptagna med: barn  – kvinnokropp – och kampen för fred.

Barn:

Ganska överraskad blev jag, då jag sökte på nätet efter Karin Michaëlis` titlar och hittade en bok som heter ”Barnens ansigte”, en bok med 150 bilder och olika texter om barn från 1931. Och jag tänkte på mappen av Elisabeth Bergstrand-Poulsen med ”Nordiske börn” som utgavs  efter andra världskriget i hela Norden, med 7 fina barnporträtt, lysande ansikten som skulle inge hopp om framtiden och som kom att pryda många skolor och hem. De här barnporträtten har blivit en ”signaturmelodi” för Elisabeth, redan de första novellerna och senare romanerna har hon illustrerat med egna målningar, ofta barnporträtt,  hennes historier handlar om olika människors livsbana, deras utveckling, prövningar, nederlag och seger. I hennes beskrivning av barnens upplevelser visar hon stor inlevelsesförmåga och står på barnets sida.

Kvinnokropp

Att jag som ett annat ämne nämner ”kvinnokropp” kan överraska, men det är faktiskt det ämne, som jag tänkte allra först på, efter att jag hade hört Keld Sörensens föredrag på ”Den Store Bogdag”. Den handlade mycket om Karin Michaëlis inställning till kvinnarnes sexualitet och att den skall frigöras och att den inte få begränsas till unga kvinnor. Nu kan man visst inte säga att Elisabeth överhuvudtaget talade om ”sexualitet”. För henne handlade det om  kärleken och kroppen och driften och i bästa fall det ”stora mysteriet” att två människor blir delaktiga i Guds skaperverk. Men jag blev uppmärksom på en aspekt av hennes författarskap genom ”Nordisk kvindelitteraturhistorie”, där en av hennes illustrationer och ett kort textutdrag är tryckt  under rubriken ”passion” och ”begär”. Texten och bilden handlar om en blomma som öppnar sig. Och läsaren kan inte annat än förnimma den erotiska laddning som den skenbart oskyldiga beskrivningen har. Mitt påstående är att Elisabeth, som den sensuella och lidelsefulla människa hon var, lät sig medryckas att skriva in sina erotiska känslor  i den beskrivningen. Kanske blev hon överbevisad om det – kanske inte. Och det finns andra textställen av en överväldigande intensitet, i vilka hon överträder ”moralens” stränga gränser, i vilken kämslor uttrycks, som en sträng uppfostran inte ville veta av. Och i sin sista roman gestaltar hon en återföreningsscen av två älskande, som får varandra sent i livet, äntligen, och då gäller inga sociala regler, inget väntande på ”efter brölloppet” (trots att det är på landet och för hundra år sedan), nej, här och nu bereder kvinnan ”brudsängen” i begärets hetta och hast och paret älskar varandra lidelsefullt. I Elisabeths romaner har jag läst fantastiska beskrivningar av kvinnokroppen,  från den lilla flickans  till en gammal kvinnas, något som hon aldrig har tagit upp i sina målningar. (Med ett undantag i romanen ”Sången”). Kroppsligheten gestaltade hon med ord.



Kampen för fred

Det är möjligt att de två författarna har hört om varandra genom väninnor: Karin reste mycket söderut, hade vänner i Tyskland och Österike, Elisabeth hade också väninnor som Elsa Björkman-Goldschmidt, som var aktiv i Wien. Och hennes böcker blev också översatta till tyska.

Båda två var emot krig och våld, maskinernas brutalitet. ”Vi spørger til stålet, men ikke til mennesker. Sådan er krigets omvendte liv.” Också Elisabeth skriver hur kriget vänder upp och ner på alla värderingar och maktspelet och våld utraderar allt som människor håller av, skönheten, kärleken, det sarta?, fina -  och naturen.

Karin tar sig slutligen till USA i exil under krigsåren, medan Elisabeth och hennes make drar sig tillbaka i ”klostret”, går in i en inre exil, in i sitt arbete. Axel kommer efter 1945 att gestalta offrens minnesskulptur, och Elisabeth skriver hastigt och under stort press om den värld, som hon ser går i upplösning, hon försöker att skapa en motvikt mot våld och destruktion i beskrivningen av hederliga människor, som följer sin dröm om det goda livet. Samtidigt som hon är aktiv som en av de kvinnor som bildar ett ”rum for det fria ordet” under ockupationstiden, ”Köbenshavns kvindelige diskussionsklub”, efter förebild av en diskussionsklubb i Göteborg. Och stöder efter befrielesen med sina bilder olika hjälpinsatser.



Temperament – Patos.

Båda två uppfattas och  uppfattar sig själva som ”barnsliga” i sitt temperament och sin känslostyrka. Den starka drivkraften de har för sina handlingar och deras engagemang har här sina rötter. Och deras patos, som nämns när kritiker bedömmer deras texter. De kan komma i närheten av sentimentalitet och i Elisabeths fall också närma sig predikande toner – men de kunde inte låta bli, för de ville påverka sina medmänniskor. (Jag läste nu efter mitt besök på ”Den Store Bogdag” Karins ”Kvindepoträtter” och det slår mig hur mycket patos hon har haft. Där liknar de två verkligen varandra.)

Samarbete

Vad kan vi, två litterära sällskap, får ut av att samarbeta? Min erfarenhet och min upplevelse redan nu, efter att jag har reflekterat över ”Karin och Elisabeth” några dagar, är att man ser flera och nya aspekter hos ”sin” författare” genom att se på den andras sätt att gestalta vissa teman.

Vi skulle kunna se på och ananlysera/diskutera de två författarnas ”kvindebillede” eller deras syn på ”barnet i samhället” eller ”författare av sin tid”?

Karin Michaëlis och Elisabeth Bergstrand-Poulsens verk var nästan glömda, men om vi tar deras texter som utgångspunkt till en seriös och undersökande diskussion, kan vi enligt min mening ge dem en ny betydelse. Texten blir till genom läsaren, och läsarens ansvar är det att ta texterna allvarligt.









































 

Tankar efter ”Kultursamtalet” på Smålands Museum den 14 oktober 2015 i museets hörsal framför gobelängen ”Kvinnans Årstider”.

Smålands Museum hade inbjudit till ett ”Kultursamtal” med utgångspunkt i de aktuelle utställningarna ”Blood Mountain” och ”Kvinnans Årstider – ur ett annat perspektiv”. Under ledningen av Camila Carnmo diskuterade Marie Eriksson, Marianna Agetorp och Petter Ericsson. En liten skara av kulturintresserade lyssnade och deltog i diskussionen.

”Utan tvivel är ”Kvinnans Årstider” det verk som är mest populär i museet för tiden och som vi får flesta frågor om.” sade Smålands Museums programchef Petter Ericsson, då moderatorns fråga var om Elisabeth Bergstrand-Poulsens och Liv Strömquists verk kommer att visas också om 70 år? Fast Liv Strömquist serieteckningar fångar betraktaren med humor, satir och historiska referenser och säkert ”behövs” också framöver, så lutade diskussionsrundans mening likaväl mot Elisabeths gobeläng som ett ”bestående” konstverk. Och det beror framför allt på verkets storlek och hantverket!

Ja, det står klart när man läser Elisabeths texter, att hon helt medveten valde formatet och materialet, gobelängvävnaden – för att hon ville att verket skulle består och visas i lång tid efter hennes död. Och händelserna ger henne rätt. Hantverket, väverskornas skicklighet är imponerande – och formatet lika så. Men gobelängen som bild är också utformad på ett sätt att det etsar sig in i nätthinnan, man glömmer inte gestalternas stilla närvaro när man går därifrån.

”Varje människa, och ännu tydligare varje konstnär måste ”komma ut” sade Marianna Agetorp i sitt diskussionsinlägg. Och ”att komma ut”, att bli synlig som den man är, att visa sig och bidra med det man har att ge – det är ett karakterdrag som präglar Elisabeths liv. Hennes ord: ”Mitt eget, som ingen annan har sett.”

Efter man har läst alla hennes noveller och romaner köper man inte längre påståendet av hennes ”fromhet”, hennes ”gammalkyrkighet”, bilden av de här lätt svävande kvinnorna är mer än en bekräftande bild av den ”lydiga bondkvinnan”, Elisabeths hållning är mångbottnad, hon känner livet på landet allt för väl att inte vara medveten om den höga graden av idealisering. Men hon älskade också skönheten så mycket och tog sig friheten att måla in den italienska Renaissancens skönhetsdrag i sina Värendsgestalter. Och träder därmed ut ur tidsbegränsningen, öppnar en dörr till konsthistorien, stänger en dörr som letar till ”realism”.


Fast hon var i alla högsta grad ”kvinna i sin tid”! Hon bildade ”Köbenhavns kvinnliga diskussionsklubben”, hon engagerade sig för ”Rädda barnet”. Och hon är en av de tre konstnärinnor som kände passion för kvinnornas livsgärning genom tiderna och manifesterade det i ett stort monumentalt verk: Tyra Lundgren skapade en keramikrelief till en skola i Stockholm med kvinnogestaltar ur Sveriges historia, Siri Derkert ristade bilder av kvinnornas kamp in i betongen i tunnelbanan i Stockholm – och Elisabeth hyllades alltså Värendskvinnor som en fjärran hövisk gestaltning.

Liksom i en stor vävnad går trådarna, referenserna fram och tillbaka, pekar på framtiden hos Derkert, på konsthistorien och hembygden samtidigt hos Elisabeth.


Men kroppen då? Diskussionen handlade en del om denna fråga. I Liv Strömquists teckningar är kroppen blottat, pratar man direkt om blod och mens, på gobelängen är kropparna gömda under långa svängande klänningar, hos Liv Strömquist särar kvinnan benen, i gobelängens stilla värld er nackens böjning redan en rörelse, känns flickornas omfamning och barnets grep om mammans finger ganska sinnliga. Och i Siri Derkerts betongristningar är kroppsligheten helt bortetsat, ser vi nästan bara tecken för kropparna. Varje uttrycksform berättar något.


I inledning till diskussionen sades att man ville prata om 3 utställningar – och den tredje var väl de 22 konstnärers utställning ”ur ett annat perspektiv”. Tyvärr kom panelen inte in på de konstnärernas bidrag och olika infallsvinklar. Förståeligt för det hade varit för spretigt - och man hade bilderna liksom inte ”för ögonen”.

Man kan undra om inte ett samtal om ”ett annat perspektiv” innanför utställningen vore intressant och givande?

Som medarrangör av utställningen skulle jag kunna önska mig detta.


Melsene Laux